Webbstandard – framtidens gemensamma språk?

on

Om jag vill göra en resa, till exempelvis ett engelskspråkigt land, då hoppas jag att jag både kan förstå det mesta, som att själv göra mig förstådd – i annat fall så plockar jag fram mitt lilla reselexikon. Problematiken uppstår när vissa ord helt plötsligt inte finns i den, ändå förekommer de så ofta att jag inte riktigt kan “hänga med” i samtalet utan att få huvudbry. Det kan tillsynes verka vara små bagateller i uttryck eller uttal, eller rent av ord i skrift. Efteråt kanske de visar sig vara lokala “slanguttryck” som inte alls har samma betydelse i samma stad, eller rent av i samma land. Ändå handlar det om ett gemensamt språk – engelskan.

Hur ska jag då veta vad som menas? Som första alternativ kan jag ju alltid våga mig på en gissning – och se – där prickade jag rätt. Tyvärr upptäckte jag att i nästa sammanhang så betydde det inte alls det jag trodde utan något helt annat. Tja, men då talade vi ju också om något helt annat – trots att vi använde samma ord och uttryck.

Det är på ett liknande sätt våra webbläsare får resonera när vi är ute på nätet och surfar runt. Att begreppet webbstandard uppkommit är därför ingen slump. Vitsen med en webbstandard är ett försök till ett gemensamt språk för samtliga webbläsare. Det innebär då också att dessa webbläsare ska ges samma möjlighet att tolka sidans uppbyggnad och innehåll. Tack vare att koderna är väldefinierade enligt riktlinjerna för en webbstandard, och logiskt uppställda i en bra disposition, kan webbläsarna snabbt förstå vad det handlar om. Vi talar då om sidor som är valida.

Det finns ett engelskt uttryck – “tag-soup” – som ofta förekommer bland olika webbdesigners. HTML är inte tänkt att styra en hemsidas utseende, det har vi våra css-mallar till, utan för att bygga den. När vi då går in i de rena befintliga koderna, och modifierar dessa till att styra utseendet på sidan, så skapar vi koder som egentligen inte existerar. Därför är användbarheten olika beroende på vilken webbläsare det är som avläser sidan. Med andra ord – vi skapar medvetet denna “taggsoppa”. Varför “tvinga” våra stackars webbläsare till att snabblära sig ett “fikonspråk” när vi istället kan lära oss att skapa hemsidor som kan förstås av alla? Då slipper vi “hacks” och andra attribut/syntaxfel. Resultatet blir istället en snabbladdad användarvänlig hemsida som kan nås av de flesta, och vi som surfar slipper uppleva tabeller och bilder som “vägrar” att ligga där de ska.

Det verkar finnas ett generellt motstånd mot definitionen webbstandard och det tycker jag är synd. Webbstandard behöver inte alls vara svårt. Dessutom finns det jättemycket hjälp att få ute på nätet. De som kan grunderna i html vet i allmänhet redan om vilka regler det är som gäller. Därför handlar det bara om ett nytänkande, och faktiskt, i många fall ett förenklande av koderna. Jag är övertygad om att de som tror att detta är jättesvårt kommer att få sig en överraskning – bara man provade på. Det finns också olika varianter för en webbstandard så alla är inte låsta till att ha ett och samma utseende.

“Men det är faktiskt min egen privata hemsida och därför gör jag vad jag vill med den – det finns ett kryss uppe i högra hörnet att klicka på om man inte tycker om den!”

Självfallet så handlar det ju ytterst om sin egen privata hemsida som man skapar och fyller med det man själv anser är viktigt. Men – personligen tycker jag att det är lika viktigt att besökaren ska få ta del av det ägaren tycker är ett viktigt innehåll. Vad är annars syftet med att ha en hemsida? Klarar då inte min webbläsare att tolka just den hemsidan så jag kan få ta del av den – ja då handlar det inte längre om “att jag inte tycker om den”. Det handlar om att min webbläsare inte tycker om den. Ändå skulle det problemet lätt kunnat vara avhjälpt. Jag tror att de som råkat ut för detta mer än gärna klickar på krysset uppe i högra hörnet.

Detta motstånd angående validitet, behöver det egentligen vara så? Och det händer alltför ofta att flertalet av de som framhåller fördelarna med webbstandarden får kritik. Beror det på okunskap i ämnet? Om inte – ointresse att lära sig? Det kanske är så att många tror att man inte behöver veta något om validitet – det har ju fungerat hittills och därför kommer det alltid att göra det?

Nej – jag tror inte att det alltid kommer att vara så för i takt med att teknologin utvecklas så kommer också programspråken bli mer och mer känsliga för orena koder. Plattformarna blir också mindre, och med det blir deras webbläsare mindre. Trots allt så har de kanske samma kapacitet att surfa runt med, och det som då får stå tillbaka är vidsyntheten att omtolka koderna. Redan idag kan vi använda oss av både handdatorer och mobiltelefoner för att koppla upp oss på nätet med. Och på ett eller annat sätt så kommer vi säkerligen i framtiden vilja göra det var än vi befinner oss. Då kommer Internet att anpassas för dessa små plattformar. Vad detta kommer att leda till är inte svårt att räkna ut. Stor webbplats eller liten webbplats – båda skall kunna nås och ses av alla oavsett om det är från en liten micro-handdator eller en större bordsdator. Därför kommer webbstandarden att bli just “webbstandard”, och har den inte slagit väl ut innan dess så kommer vi definitivt behöva tänka om den dagen det är dags. Är det inte då skönt att redan vara förberedd?

Liknande poster:

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *